Nu har jag lugnat ner mig lite grann och befinner mig hos Kaisa.
Vad vore jag utan mina föräldrar? Hm, inte ens född men det var inte så jag menade. Älskade mamma och pappa hjälper mig med bilen. Eftersom summan är så "stor" så innebär det fortfarande en del förändringar i min vardag framöver. Alla de höstgrejer jag behöver och tänkt inhandla i Kista i morrn blir inte av, det blir inget Kista överhuvudtaget, alla de små spontangrejerna får inte heller inträffa typ fika, utgång osv. Säger jag att jag inte ska ut innan den 25:e så ljuger jag nog men det blir som sagt inget spontant.





Den här månaden får jag verkligen känna på hur det är att leva riktigt snålt, alldeles ensam. Sist det inträffade hade jag en generös man vid min sida, nu är det bara me, myself and I i mitt hushåll så nu får jag se till att allt går ihop och att jag har mat på bordet. Jag hatar att be mamma och pappa om pengar och att de hjälper mig nu gör otroligt mycket men skuldkänslorna är fan inte roliga.. Men, jag får väl lyssna på dom och ta åt mig av "Det är det vi är till för, vi är dina föräldrar, det är vårat ansvar att se till att du har det bra". Tack!

Jag inser att jag kanske låter rätt bortskämd när jag läser igenom detta men.. Ni vet väl alla hur det är? Man lever efter sina tillgångar och när det helt plötsligt dyker upp nått oförväntat så kraschar allt..