Mycket har förändrats på ett år och igår var lite av en nostalgitripp.
Promenerade hem genom Uppsala stad en varm sommarnatt, lite småberusad bli förbipasserad av ett gäng cyklar och bara njuta av stadens ljud och ljus, av naturen jag passerat så många gånger i diverse tillstånd. Vägen hem till mitt där jag både skrattat och gråtit, dag som natt, ensam och mindre ensam.
Minnen. Det är det som är det fina. Att jag ser tillbaka och ler men jag ser också mitt nya med ett om möjligt bredare leende, jag kommer lämna den här staden för kärlekens skull.
För att han förändrat mitt liv och också delar av min syn på det vi lever en gång, livet.
Han ger mig detta varje dag, den lyckan, den som vissa kan leta efter föralltid, den infinner sig på ett sätt jag aldrig trott då jag tidigare passerat dessa gator, utan att han ens närvarar fysiskt så känner jag, meningen.
Jag känner alla känslor och jag vet, jag vet av hela mitt hjärta att han är den, den som jag och han tillsammans bildar ett vi med, meningen med allt som passerat är att vi ska vara tillsammans och bilda ett vi.
Vi, vi, vi, jag älskar ordet och dess betydelse!!
♥