EN.


Det är ju sällan jag faktiskt öppnar mig här och det är inte heller syftet med min blogg men ibland vet jag inte riktigt hur jag ska få ut mina känslor på annat vis.
Alla känner vi oss ensamma ibland..
Idag är en sån dag. Nu får man ju räkna med det när man flyttar till en stad där man endast har en vän. Det är inte bara att gå igenom telefonlistan och ta en fika på stan. Nej. Jag får åka en bra bit för att hitta sällskap. Att tillägga är att det 95 % av gångerna faktiskt är jag som efterfrågar att ses och försöker styra upp något, jag som tar mig dit jag måste. Jag kan också ibland känna mig lite trött på att känna mig utanför. För det gör jag.
Men det gör väl också alla någon gång..
Sen känns det som att det blir så när man själv och vännerna skaffar pojk/flick-vänner och barn också.
Mina närmaste vänner som jag försöker umgås med så gott det går är verkligen utspridda på 6-60 mils avstånd.
En i Solna, en i Sigtuna, en i Märsta, en i Göteborg, en i Östhammar, några i Uppsala, en i Stockholm. Ja, listan går att göra längre men.. Nu har ju jag speciella relationer med vissa där det anses att man inte måste ringa varje dag och det är jag helt med på men ibland kan jag känna mig oviktig, bortglömd.
Det känns som att det var lättare när man var yngre, man blev medbjuden istället för att bjuda in sig själv. Undrar vad det beror på? Jag vill nog tro att det inte har med mig att göra men med närmare eftertanke, vad är det annars?
Det skulle vara väldigt intressant att höra vad folk tycker om mig, bra och dåligt, vad det kan vara?
Man har ju ingen aning om hur man uppfattas i andras ögon..

Ja, egentligen vet jag inte vad jag vill få ut av det här inlägget men jag hade nog räknat med att ha lite fler i min närhet nu när jag ändå bott här sen i augusti. Att folk skulle ha varit här mer än 1-2ggr.
Jag får hoppas på att mitt nya jobb ger mig lite nya kontakter och breddar mina vyer lite..
Värt att notera, det här menar jag inte som något hårt mot någon specifik utan det är bara tankar jag haft till och från en längre tid, generellt. Tankar som jag vill dela med mig av och som jag tror fler känner igen sig i. Någon kanske har ett svar?




Kim Alexandra

Kommentarer
Postat av: Nenne

2012-05-17 @ 15:48:29
Postat av: Jnk

<3

2012-05-17 @ 18:52:34
Postat av: Marie

Förstår precis vad du menar! Känner precis likadant och har gjort ända sedan jag blev mamma. jag har börjat inse att det tillhör det "vuxna" livet. När vi var yngre träffades man jämt i skolan å så. Nu har alla sina egna liv. Att få till en enkel fika kan bli ett stort projekt! Inte för att det är till någon tröst, men du är inte ensam med att känna såhär. Vill också säga att det är inget fel på dig! Alls! Kämpa på så lättar det med tiden! Kramar

2012-05-17 @ 19:36:50
Postat av: Sara

Hmm, jag förstår dig. Jag känner likadant. MEN det är inget fel på dig! Jag älskar ju visserligen att vara själv och att vara ledig och inte göra något alls funkar bra för mig.



Jag kan känna samma sak att det känns som att det bara är JAG som alltid ringer och vill boka date med vännerna. Fast det kanske så det är att vara "vuxen", bli "vuxen"?!



Men jag tänker massor på dig nu när vi inte ses varje dag. Och jag kommer och våldgästar dig i sommar ;) (om jag får?)



Kram



2012-05-17 @ 19:40:49
URL: http://lillaguran.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback