Jag börjar på riktigt tro att det är faktiskt finns någon/något som styr och ställer över vad som händer, att det inte finns något som heter ödet. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna allt som händer runtomkring mig, någon/något verkar i alla fall tycka om att göra mig arg/ledsen/upprörd eller hur jag nu ska sätta finger på mina känslor..

Min kärlek mår inte bra, en av mina bästa kompisar har fått sparken, de andra nära vännerna får aldrig något jobb trots deras potential, pengarna får fötter och springer iväg så fort dom tittar in på kontot. Inte nog med det så var jag ju tvungen att skuldsätta mig hos mina föräldrar ännu mer då min ruta på bilen var tvungen att bytas och bilskatten ska betalas, jag ruinerar mina stackars älskade päron. Nudlar börjar bli lite tråkigt att äta nu faktiskt..

När jag gick in på Coop idag efter jobbet i jakt på semlor på självaste fettisdagen så snodde en gubbjävel dom sista framför ögonen på mig. När jag surat och köpt en massa godis istället så halkar jag på väg till bilen. Väl på motorvägen straxt efter Märsta där vägen slutar vara upplyst så kändes det som att köra in i en svart vägg, såg ingenting. Satt med näsan upptryckt i framrutan enda till Knivsta där jag svängde av för att kolla om det verkligen var möjligt att båda framlysena slockat samtidigt eller om de bara var skitiga. Nej, det var bara ena som lagt av..Jag har inte ens råd att köpa en ny lampa då jag lagt mina sista slantar på en påse godis, nog för att det är dagen innan löning men vafan! Men jag tvättar av båda två och kör iväg igen, ser fortfarande inte ett bajs, inte så kul att ligga på motorvägen och bara se vita sträck och röda lysen framför. Kan någon som är kunnig på bilar förklara för mig varför det ena lyset lyser men jag verkligen inte ser det när jag kör?  Jävla biljävel! Ursäkta språket men det kan inte hjälpas för tillfället!

Kommer hem med kurrande mage och dunkande huvudvärk och tittar om lönespecen har kommit, ja den hade kommit. Öppnade kuveret och fan, inte bra där heller, hur ska det här sluta?


Jag önskar att jag vore ett barn så att jag kunde tillåta mig själv att slänga mig på golvet och stortjura men nånting med det får mig att känna mig lite fjantig..



Jag vet att jag kanske klagar lite väl mycket men det är sanningen och man måste väl få vara bitter ibland?

Nej, nu ska jag tjura lite till och äta lite knäckebröd..
 
Hej!