Nu får det vara färdigfixat för dagen med bloggen för jag har kommit på helt andra tankar.


Första kärlekståren på väldigt länge har nu rullat ner för min kind.





Tanken slog mig nyss när min vän ringde att shit, nu är det bara i morgon kvar och vi kommer att ses en snabbis innan vi somnar bara sen skjutsar jag honom till Arlanda och han åker. Tanken slog mig faktiskt bokstavligt talat, aj, det känns fan. Nu har jag fått det jag trodde var borta bekräftat, jag kan ha känslor för en annan människa, jag kan tycka om någon.

Vet inte hur jag ska förklara mig men jag började för några månader sen att fundera på att jag slängt ut alla mina känslor när uppbrottet med mitt ex var. Så mycket känslor som kom den tiden och precis efter är svårt att ens förklara innebörden av. När de värsta ångest och allmänt förvirrande känslorna hade lagt sig så blev det bara kallt. Jag kände ungefär som att jaha, jag lever mitt liv och gör som jag vill, vad andra kanske känner för mig det skiter jag i, helt enkelt känslokall, läskigt. Äsch, jag vet inte hur jag ska förklara mig men fan, fan.

Jag får det att låta som personen i fråga ska gå och dö eller nått men eftersom jag fått det bekräftat att vi ska låta vårat "förhållande" eller vad man kallar det för "vara komplicerat" så kommer det inte funka. Jag anser att det är antingen eller, jag kan inte gå runt och få för mig massa saker som händer och inte vet jag om han kanske tänker detsamma om mig. Det är ungefär som att säga att vi är tillsammans men får roa oss med andra? eller jag förstår inte riktigt innebörden, varför inte bara  vara tillsammans eller inte?


Har ingen aning om någon förstår vad jag menar men jag kände att det behövdes ventileras lite och tro det eller ej det hjälper i alla fall en aning att bara skriva nonstop, det är så man lättast förklarar sig direkt från hjärtat.




.....